Nu sitter jag på ett hotell i Malmö och tittar på Pirates of the Caribbean: At World's End. Detta är min sista kväll i Sverige på väldigt lång tid och jag vet inte ritkigt hur det känns. 

 

Igår var jag i alla fall ute med mina kompisar och oj vad jag grät när jag skulle säga hejdå till alla fina människor som jag har i mitt liv. Mina bästa vänner är de bästa som existerar och jag kommer att sakna er något enormt - ni vet vilka ni är. 

 

Jag packade färdigt i förmiddags och då vägde resväskan 19,1 kilo och handbagget vägde 6 kilo. Sedan tryckte vi ner lite fler saker i resväskan - typ regnkläder och gummistövlar vilket jag korkat nog hade glömt fram tills det var tjugo minuter innan vi skulle åka. Det har jag tryckt ner i väskan nu, tillsammans med lite andra föremål så vi ber till alla gudar som finns att resväskan inte överstiger viktgränsen, dvs 23 kilo. 

 

Mitt handbagge är jag inte så orolig över mer än att alltihopa är så förbaskat tugnt. Jag har tyckt det var jobbigt att bära väskan till och från bilen under dagen ungefär, men imorgon ska jag hänga på tre flygplatser med den väskan. Fy fan säger jag bara. 

 

Jag är också orolig, naturligvis, över alla diverse papper och sånt som måste vara i ordning inför imorgon. Jag tror att jag har koll på det men jag måste gå igenom det imorgon bitti en gång till. 

 

Förutom då att jag har gråtit av och till sedan julafton (sista gången jag gick i kyrkan här hemma, sista gången jag träffade mina kompisar, sista natten jag sov med min lilla katt, sista gången jag duschade hemma ... listan är lång och konstig) så gör jag nu mig redo för sista avsnittet av Downton Abbey och jag kan inte påstå att jag är redo. Så jag kommer gråta fett mycket ikväll och fett mycket imorgon så jag lär ju ha en sjuk huvudvärk under morgondagen. Ser så fantastiskt mycket fram emot det hela. 

 

I ärlighetens namn är jag en blandning av vettskrämd och superpeppad. Kan inte riktigt förstå att jag ska över Atlanten imorgon, men det kommer blir så roligt.