Man får ju under sin intervju skriva under ett papper som ska skickas vidare till polisen, och jag skrev under något men vi kom överens om att min intervjuare skulle ta hand om det. 

I samma veva beställde jag ju vanliga utdrag från brottsregistret till diverse jobbansökningar. När jag sedan fick ett brev från polisen (sent i augusti/tidigt i september) så skickade jag ju iväg det till Skandinaviska Institutet som instruerad. Där fick jag höra att det var fel papper och jag fick skicka efter ett nytt.

Så jag skrev ut en blankett, skrev på, scannade in och mailade. 

R a d i o s i l e n c e. 

Vi ringde och hörde med polisen - tydligen skulle de ha mailat mig men icke sa nicke, tomt i min inbox. Saknade en passkopia, så den mailade jag iväg och sen fick jag en avi att betala. Sen kom äntligen utdraget. 

Tyvärr tog ju klyddet inte slut för förra veckan, efter att ha mailat SI och frågat, fick jag reda på att skiten aldrig kommit fram. Så nu måste jag börja om IGEN, och det är bara fyra veckor till min avresa, varav en går bort pga julhelg och röda dagar. 

Håll tummarna för att allt löser sig för jag vet inte vad som händer om jag inte får in pappret i tid. 

Sen fick jag ju också reda på igår att min familjs barnläkare rekomenderar alla att ta influensavaccin pga att flickan är infektionskänslig eftersom hon är för tidigt född. Dessutom ska hon genomgå en operation (lilla vännen) i januari och då vill man ju inte komma hem till någon som är sjuk.

Detta skulle jag ta tag i igårkväll. Det finns vaccinationstillfällen på vårdecentraler men gissa vad? Alla dessa har redan hänt nu i november! Jag blir så förbannat trött på allting. 

Så strax efter åtta idag ska jag ringa vårdcentralen och säga "lös detta" och jag har mailat polisen. Produktiv morgon. 

De allra flesta är från Tyskland och Sydafrika, vilket i sig inte är så konstigt. Det är många au pairer från dessa länder rent generellt. Det är också mysigt för typ alla Sydafrikanerna flyger från Johannesburgs flygplats, och där jag har jag också varit! Den var väldigt trevlig att vara på, trots det försenade bagaget (med det var Köpenhamn/Zürichs fel). 

Tre av de tyska tjejerna i den gruppen kommer att bo i Connecticut precis som jag - däremot bor de alla närmre de andra än det bor nära mig ... Men alltså, bara för att jag inte har hittat någon som bor nära mig än så betyder det ju inte att personerna inte existerar. Det blir nog bra!

Om du som läser bloggen (ni är faktiskt några och det gör mig så glad, så glad!) också ska gå på orientation den 27:e december, prata med mig så lägger jag till dig i konversationen! 

Idag har Mockingjay pt 2 premiär runt om i världen på bio. Det är den sista Hungerspels-filmen och jag har visserligen inte sett den ännu, men jag är jättetaggad på att se den (och gråta - det är oundvikligt). Men så här i slutet på en filmserie så vill jag titta tillbaka på slutet på en annan - nämnligen Harry Potter. 

 

Harry Potter var mer eller mindre mitt liv från det att jag läste den sjätte boken själv hösten 2006. Mamma hade läst de tre första böckerna för mig och min bror, J, och så hade vi sett de fyra filmerna som kommit ut. (Vi försökte ta oss igenom den fjärde boken om jag vill minnas, men sen kom livet i vägen och boken blev aldrig färdigläst). 

 

Efter att jag hade läst den sjätte boken i alla fall plockade jag in alla böckerna ute från förrådet, och det var då det började på riktigt. Jag slukade alla böckerna, och vissa tog ju längre tid än andra av förklarliga skäl ... Tioåriga jag var en van läsare men inte överdrivet snabb. 

 

Jag försökte ge mig på den sjunde och sista boken i juli 2007 när den kom ut, men efter att ha läst första sidan insåg jag att jag vart körd. Jag fick snällt vänta till den kom ut på svenska i november. Kan ni tro hur arg jag var när jag insåg att hela familjen skulle vara i Danmark någon boken släpptes? Man hade kunnat steka ett ägg på min panna. 

 

Tur nog stannade vi till i Lund på hemfärden och jag kunde äntligen få läsa boken. Mamma läste det första kapitlet högt i bilen för mig, mina bröder och pappa som körde. När jag sen skulle få fortsätta läsa var jag korkad nog att berätta att jag mådde illa och så var det slut på det roliga - de var rädda att jag skulle kräkas på boken. 

 

Veckan som följde innebar att jag om morgonarna smög in till föräldrarnas rum och hämtade boken eftersom pappa jobbade natt och läste den på natten och jag läste den i skolan under dagen. Det funkade fantastiskt bra. 

 

Jag tog på mig att vara den som förmedlade för hela klassen hur många som dog och vilka dessa var, och hurvida om slutet var bra eller inte. 

 

Och ja - jag kan detta utan och innan för Harry Potter har betytt så otroligt mycket för mig. Det var inte de första berättleserna jag skrev - för det har jag alltid gjort - men de fick en ny twist och det gjorde att jag läste fler böcker än jag någonsin gjort. 

 

Jag och mina bästa kompisar (som jag lärde känna för att vi alla älskade HP) skapade egna hemsidor för magiakademier, bland annat MARK's Magic Academy och Mount International. Vi kodade och höll på och allt möjligt? Rollspel var det minsann. Jag fick kompisar på KPwebben och Svenska Hogwarts via Harry Potter, varav många jag fortfarande har kontakt med. 

 

Jag har utvecklat mitt skrivande något ofantligt från denna lilla berättelse - det första jag någonsin skrev på engelska:

 

För att åka som au pair behöver man ansöka om ett amerikanskt visum och det är en fruktansvärd process. Det är papper som ska fyllas i och på internet och saker ska skrivas ut och fotograferas och tider ska bokas. Galet! Jag har jobbat lite halvhjärtat i två kvällar nu och är klar så långt jag kan utan foto (för det samarbetade ju absolut inte). 

 

Man ska skriva under ett papper som kallas DS-2019 och även fylla i ett formulär, DS-160, online på ambassadens hemsida. Personbevis 120 (på engelska) från Skatteverket beställde jag redan i somras så det har jag sedan länge, men om jag inte minns fel (jag hittar inte informationen bland mina mail) så ska man ha med sig ett kontoutdrag från banken till mötet på ambassaden. 

 

Det är inte ens allt men det är det som jag kommer på nu på rak arm. 

 

Andra saker som måste göras innan avresa är en hälsoundersökning, och den har jag bokat! Tyvärr behöver jag nog omboka den eftersom jag inte tror att jag kan lämna jobbet så dags. Jag har nog inte svårt att lämna jobbet för en fyrtiofem minuter rent generellt, men inte den dagen och den tiden. Jag får ringa imorgon. 

 

Nu är det tillbaka till mitt älskade Downton Abbey och snart läggdags innan sista arbetsdagen denna veckan. Länge leve fredagen!

Det är ungefär en och en halv vecka sedan jag matchade med min värdfamilj. Nu har det hunnit lägga sig och jag har pratat med mina två chefer om att jag måste sluta, och jag kan äntligen gå ut med det. 

 

Jag har en värdfamilj! Jag ska flytta till South Glastonbury, Connecticut och jag åker den 27 december! Det är helt galet. 

 

Familjen (#26) är så himla mysig - jag har mamman på facebook och kör imessage med pappan - och de älskar Harry Potter och Disney och deras duschdraperi är i Toy Story-mönster. De har två barn, en pojke som är 4 år gammal och en flicka som är ett halvår. De älskar Downton Abbey så jag får inte säga något om vad som har hänt än och jag har sett bilder på mitt rum (det är lila!) och det känns så rätt.

 

Jag pratade med dem onsdagen den 28/10 och sen matchade vi redan dagen efter. Helt galet! Det kändes rätt. Jag fick ju kalla fötter å andra sidan, så som man får efter ett så här stort beslut men pappa coachade mig igenom det och nu känns det så himla bra. 

 

Så nu börjar förberedelserna - och en ny kategori här på bloggen. Jag skapar väl den nästa gång jag uppdaterar något om ambassader och försäkringar och packning och allt som ska till innan det är dags för mig att åka, vilket är om 48!!! Herre min get. 

För den som mot förmodan missade det, så var det Halloween i helgen. Jag är inte ett särskilt stort fan av Halloween. 

Det beror dels på att vi inte firade Halloween när jag var liten och att man istället sopade ut julen tjugonde knut (13 januari) och att man då gick runt och fick godis, men också för att jag ogillar allt detta blod och hemskheter. Bättre att bara klä ut sig! 

Jag gick som Phoebe Buffay och även om det inte var jag som spelade på gitarren utan en kompis, så sjöng vi Smelly cat.