Under dagen har jag mailat med både match #1 och #2. Det ledde till att jag har bestämt skype intervju med #2 på söndag (och efter lite förvirring från min sida så klockan fem min tid). Match #1 undrade ju om hon kunde ringa någon dag och jag svarade att allting funkar utom på nätterna ... så efter maten, när jag satt och tittade på allra finaste tv-serien Reign, ringde telefonen med ett väldigt långt och udda nummer. 

 

Jag pratade i ungefär tjugo minuter med mamman i familjen och vi pratade om vad au pairens uppgifter är, hur deras vardag ser ut, hur tillgång till bil ser ut och så vidare. De vill att au pairen ska komma i typ december/januari, när deras nuvarande au pair lämnar dem.

 

Det var ett ganska enkelt samtal, hon ställde frågor först och jag har som vanligt svårt att prata om min barnerfarenhet för jag vet liksom inte vad folk vill höra ... Sedan ställde jag lite frågor. Hon pratade mest men det var skönt för då kunde hon styra samtalet. 

 

Mamman var trevlig och familjen verkar vara det också, men som det känns nu har jag inget som skriker ja inom mig. De är trevliga och det är liksom där det slutar, känns det som? Jag ska eventuellt skypea med dottern i helgen så jag får se om något ändras.

 

Men alltså det känns som att det verkligen måste säga klick? Eller så har jag en väldigt romantiserad bild av matchningsprocessen och så stämmer inte den alls. Jag vet inte. 

 

Det känns som att jag håller på att deppa ihop för att dessa två matchningar är de enda jag någonsin kommer att få och det är dumt att ge upp en familj som ändå är okej för ingentiing ... Jag är ruggigt dramatisk så det kommer ni märka av här på bloggen.