Hike

I söndags körde jag till Case Mountain för att möta upp med Sophia, Ayla och två av deras amerikanska vänner, Kate & TJ. Det tog oss alla lite tid att hitta dit för adressen var fel osv, men jag var sist och sen började vi gå. 
 
 
Det var himla vackert i det här området - barrskog med en himla massa stigar. Det kändes som om jag var hemma igen och vandrade omkring, vilket var himla mysigt! Tyvärr var jag råkorkad och hade högklackade kängor på mig.
 
 
Här sitter jag på en bänk och ser ut över Hartford och Manchester (till vänster). Utsikten var fantastisk och det är synd att trädet döljer Hartford och de höga byggnaderna där ... Men men. Efter det bar det av igen och trots att mina fötter hade gjort ont innan pausen, så hjälpte det att få sitta ner och stå stilla ett litet tag. 
 
Jag hade ju även glömt vatten och så vid ett tillfälle struntade jag i de flesta regler och drack vatten från en bäck mot slutet. Jag kollade dock först om det var saltvatten, vilket det inte var, innan jag drack så inget farligt där inte. 
 
 
Vi fortsatte att gå och följde det förbannade ljusblå spåret, som tog en evighet. Jag trodde aldrig att det skulle ta slut ... Jag tror att det tog oss ungefär 2,5 timmar att gå från en änden till den andra, och guess what? Då hade man gått genom hela området så våra parkerade bilar var typ 1,5 timme bort. 
 
Kate var en räddande ängel dock och jag fick låna hennes sneakers en stund medan hon gick barfota på asfalten. Står seriöst i tacksamhetsskuld till henne. Efter halva tiden ungefär så fick hon tillbaka sina skor för hon skulle springa till parkeringsplatsen, hämta en av bilarna, köra tillbaka och plocka upp oss andra. Sagt och gjort - Kate sprang 2 miles (ca 3,5 km) och kom och hämtade oss med bilen. 
 
Efter det körde jag till McDonalds och köpte vatten samt en milkshake för jag tyckte att jag förtjänade det. Jag stannade även på Dunkin' Donuts på vägen hem i Glastonbury för att få i mig något att äta - vid det här laget hade klockan passerat tre och jag hade inte ätit lunch ... 
 
När jag kom hem däckade jag i sängen. Jag hade en sån fruktansvärd huvudvärk att jag provade om sömn skulle hjälpa (tyvärr inte, till att börja med).
 
På kvällen var det ju Oscars-galan som jag tittade på hela för första gången i mitt liv, och jag blev så glad när Alicia Vikander vann bästa kvinnliga biroll. Hon pratade även svenska i sitt tacktal (typ tre ord). 
 
Nu är det ungefär en timme tills jag börjar jobba för dagen och för veckan. Jag har träningsvärk i mina vader och att gå ner för trappan till köket var en mardröm, så jag får se till att vandra så lite som möjligt i trapporna i huset här idag. Vill inte ens tänka på hur det kommer att gå att köra bilen. 
 
Puss och kram där hemma, ha en bra skottdag. Eller nåt.











Kom ihåg mig?

Jag heter Rebecca, jag är 19 år och jag kommer från Karlskrona. Den 27 december drog jag på mitt livs äventyr och hamnade i South Glastonbury, Connecticut där jag jobbar som au pair i ett år. Jag tar hand om två barn: C som är fyra år och E som är 10 månader. Jag spenderar mina pengar på böcker, mat och resor.


HannaVic logotype