Söndag. Idag har jag:

 

- ätit frukost i sängen,

- tittat på Parks and Rec,

- skypat med

      - los parentas i 5 minuter

      - Ebba och Stina i 35 minuter

      - Stina i nästan 4 timmar

      -  farfar i två omgångar på totalt 15 minuter

- satt in en bankcheck på mitt konto (som jag skaffade i torsdags!),

- kört till Newington och inte blivit skräckslagen, 

- blivit skräckslagen på isen i Newington New Arena. 

- kört till Cheesecake Factory i West Hartford, 

- kört hem från West Hartford på fyrfilig motorväg

- tittat på Downton Abbbey och Mercy Street. 

 

Fantastiskt händelserik dag, inte sant? Det här med skridskor är inte min grej och jag svär att jag glömmer bort det varje gång. Jag kommer ihåg att jag inte tycker om det men jag glömmer att jag verkligen, verkligen tycker det är obehagligt. Utan mina personliga tränare Ebba och Matilda idag så blev det ju inte heller många varv. (Älskar er för att ni alltid tar hand om mig på isen haha.)

 

Det var i alla fall mitt första cluster-möte idag och vi var tre tjejer där. De andra två tjejerna var Alina och Pia som jag var med på IKEA förra helgen så det var ju inte särksilt många nya ansikten ... Lite besviken är jag på att de andra inte pallrade sig dit men någon jobbade och någon annan reste ... Så vad ska man göra. Nästa gång är det säkert jag som får saker i vägen. 

 

Alina, Pia och jag hade bestämt att vi skulle äta någonstans efteråt så vi körde (i varsin bil) till West Hartford och käkade på Cheesecake factory. Vi fick vänta i typ 45 minuter innan vi fick ett bord och sen gick det förvånandsvärt snabbt att vi faktiskt fick maten tycker jag, trots att resturangen var smockfull. Jag åt pasta carbonara och mer eller mindre slevade i mig maten. Dels för att det var gott och dels för att jag det var sju timmar sedan jag ätit en macka till lunch. 

 

Värt att fundera över var ju att jag var mindre skräckslagen (jag var nervös men inte skräckslagen) över att köra på en fyrfilig motorväg för första gången själv än att åka ett varv i en isrink. Jag får ta tag i den där rädslan när jag kommer hem - jag har inte tid att bedriva kognitiv beteendeterapi på mig själv här borta.