Ibland blir det inte alltid som man har tänkt sig. 

 

Jag pratade i fredags med match #11 från Aurora, Illinois. Det var ett jättetrevligt samtal och när jag vaknade på lördagen hade jag blivit erbjuden en plats som deras au pair. Det var så roligt att få det beskedet från en familj som man tyckte jättemycket om! Jag blev otroligt glad men det är ju ändå ett sjukt stort beslut att ta, så jag mailade tillbaka med lite frågor och vi fortsatte mailväxlingen till i tisdags, då jag tackade ja. 

 

Jag gick på moln och började fundera på vilket datum jag skulle ha avskedsfesten med mina kompisar, jag funderade på vilken helg jag skulle åka till farmor och farfar och säga hejdå ... 

 

Onsdag-morgon fick jag ett mail från värdmamman. De hade matchat med en annan au pair. 

 

Mailet var långt och förklarade väldigt bra, men vad hjälper det när man satt på pendeln 06:41. Jag höll ihop det tills jag kom till dagens arbetsplats och hade tid att ringa mamma. Då började jag gråta.

 

Jag var allra mest besviken för jag trodde att jag äntligen slapp den fördömda matchningsprocessen och att jag hade hittat Familjen med stort F och allt det där. Sen står man där och måste a) börja om och b) komma över den perfekta familjen. 

 

Jag har hämtat mig nu. Som ni kanske har märkt så har jag tagit tjuren vid hornen och pratat med fler familjer. Men det är klart att jag fortfarande är besviken. Det kommer jag nog alltid att vara lite. 

 

Däremot önskar jag den här underbara familjen lycka till och jag önskar deras au pair ett världsbäst år i USA.